GAD

Nedanstående är något jag fått med mig från barndomen. Något jag gett vidare till mina barn. Det innebär ett livslångt lidande. En ångest som i tonåren kan dämpas med alkohol, men som senare i livet kräver mer än så. En ångest jag som vuxen inte kan komma ifrån, annat än kanske med läkemedel. (har inte själv prövat) Det är ett otroligt lidande och gör att jag inte kan leva i nuet, än mindre se framåt. Det ger ingen livskvalité och begränsar mig.
Denna ångest ser jag nu i mina barn. En ångest som kommer ifrån det våld de känt av i form av närvaro av den, även som mycket små. De har gråtit hejdlöst när han fått sina utbrott, trots att de varit för små för att i egentlig mening förstå vad som hänt.
Men de har känt vibrationerna av våld, av rädsla, av något otäckt. En känsla som de haft med sig sedan födseln och som fortfarande finns där, så länge de utsätts för deras pappas vrede. Trots att ångesten idag ger mindre märkbara symptom såsom magont, plötsliga vredesutbrott och mörkrädsla, så kommer symptomen i tonåren att utvecklas till en omåttlig alkoholkonsumtion, möjligen narkotikamissbruk och eventuellt ett självskadebeteende. (i form av skärskador odyl.)
Hur kan få hjälp med detta i tidiga år? Jag är en obotlig optimist (ibland). Jag hoppas på att barnen kan få hjälp av BUPs traumaenhet efter färdig vårdnadsutredning...vad nu anledningen är att invänta den...
GAD var min äldsta dotter diagnostiserad med. Jag förstår varför...

Generaliserad ångest

Typiskt för generaliserad ångest är ihållande och överdriven ångest och oro. Ångesten och oron upplevs som okontrollerbar och kretsar kring familj, skola, kamratkontakter och liknande. Så småningom kan ångesten leda till att man får svårt att sova, blir lättirriterad och undviker att lämna hemmet. Man kan vara rädd för att bli lämnad (separationsrädsla) eller vara rädd för mörker. Kroppsliga symtom som till exempel magont, huvudvärk och muskelvärk är vanliga.