Mardrömmen...

...i mitt liv tycks aldrig ta slut. Den verkar närma sig kulmen, som ni förstår så tror jag inte det värsta har hänt ännu....
Tankarna snurrade nu under helgen...vad gör han med barnen? Han som kör som en galning, med lilla Anton felvänd i bilen, tänk om han krockar? Tänk om han åker till landet och eldar upp huset inklusive sig själv och barnen? Tokigare saker HAR hänt, och gränser, det har han inga.
Hur kommer det sig att det är jag som fått tabletter, terapi, klassats som psykfall av honom och hans släkt när det är honom det är fel på? Hur kommer det sig att jag var nära randen av att ta mitt liv när det är han som är galen? Tankarna snurrar och snurrar...hur felvänt allt är. Hur vi kvinnor blir avrådda från att gå ensamma om natten, inte männen från att överfalla kvinnor?
Var är männens ansvar av våldet de utövar? Har vi inte kommit längre i samhället? Att barn fortfarande är mindre värda, deras tankar och åsikter betyder ingenting. De har inget att säga till om. Föräldrars rätt till sina barn står över barnens rätt till en trygg barndom. Och så undrar man varför barns suicid ökar??? Är samhället blind?
Det enda jag har kvar är två gamla mobiler, lite kläder och några foton. Hon är borta för alltid, hon kommer aldrig tillbaka. Hur ska jag någonsin kunna få ett värdigt liv igen? Jag föddes in i en våldsam och brutal barndom som slutade i den mardröm jag befinner mig i idag. Hur ska det bli för mina barn? Hittills har de gått i samma fotspår som mig, fast dessutom förlorat en storasyster i unga år...det verkar bli värre för dem...