...men något nöje är det sannerligen inte. Visst glädjer jag mig åt att umgås med mina barn, känna dem nära, glädjen när de tyr sig till mig.
Men lycka? Livet är långt ifrån det. Jag finns här för att jag måste. Punkt slut.
Med min bakgrund och med min förlust, jag kan inte annat än förakta det liv jag hittills fått. Det är värre än det värsta, värre kan det bli och värre blir det nog. Denna vårdnadstvist får mig att tvivla på om jag kommer att överleva. Något jag måste. För min äldsta fina fina och för hennes syskon. Men det är inte lätt. Och leva, jag undrar om jag någonsin gjort det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar