Träffade honom idag, vid majbrasan. Flickorna stelnade till när de fick se honom. Jag var tvungen att säga till dem att det var okej att gå fram och hälsa på pappa. Något de inte gjorde, de bara sprang iväg...jag blev chockad...
Han kom fram, lossade lillkillen från vagnen och tog upp honom. De kramades. Länge. Alltför länge, jag tog sonen ur hans famn och gick iväg. Han frågade efter pappa. Förstår honom. Han är liten. Behöver träffa pappa ofta, eller förresten, inte alls. Inte alls enligt specialistläkaren som uteslutande arbetar med utsatta barn. Umgänge noll om läkaren får bestämma.
Jag vet varken ut eller in...men börjar tro att det bästa för barnen är att ha telefonkontakt, brevkontakt och SKYPE med pappa, varken mer eller mindre...
Jag som trodde att det inte vore bra att bryta kontakten helt börjar omvärdera det hela. Jag vet ju hur jag reagerade efter att ha sett honom, vi pratade inte ens. Jag skakade, mådde dåligt, blev på dåligt humör och ville bara gå därifrån, tittade mig över axeln typ 100 ggr...vill inte känna såhär...vill aldrig mer behöva träffa min förövare...varför ska det vara såhär???