Inatt drömde jag om min mamma. Jag drömde att hon levde och att jag till slut vågade berätta för henne vad han gjort mot mig, vad han gör mot barnen. Hon blev ursinnig, men jag bad henne hålla låg profil, så länge han fanns kvar i det hus vi befann oss i. Drömmen kändes så verklig och det kändes så bra att få dela med mig av mina mörkaste hemligheter med den person som stått mig närmast under längst tid av mitt liv. Och att dessutom få medhåll. Hon var arg, ursinnig och förtvivlad. Samma känslor jag har idag.
Jag grät och anklagade delvis henne för den situation jag hamnat i. Berättade för min mamma att jag som barn såg pappa slå henne. Att jag inte fick möjlighet att prata ut om det jag sett. Att det var traumatiskt för mig som barn, men att jag inte förstått det förrän nu. För det var så det var. Verkligheten har kommit ikapp mig. Nu har jag äntligen hittat svaret på varför jag mått så dåligt under årens lopp. Som tonåring, som vuxen. Små händelser man som barn aldrig får bearbeta, de ligger där och gror och poppar upp i livet som ångest, depressioner eller som någon slags oro man inte kan sätta fingret på.
Men ovanstående var dessvärre bara en dröm. Mamma har varit borta i 21 år nu. Alldeles för länge...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar