På nyheterna pratar de om sexuella trakasserier...en man sa nåt om en kvinna att hon var sexig...men HELVETE DÅ!!! En annan hade blivit smickrad...
Men när mina barn berättar att de mår dåligt, blir utsatta för våld, när jag blir jagad med kniv, hotad till livet....tja, då rycker samhället på axlarna. Det är väl inte rimligt? Hur är det möjligt?
Och monstret har rätt. Om jag inte är så börjar jag bli, psykisk sjuk. Om de är det man kallar det tillstånd jag hamnat i. Efter att min dotter tagit livet av sig, med hänvisning till det våld hon upplevt hos mig, av honom. Det tillstånd jag befinner mig i när människor insatta i min och mina barns situation, backar. Rädda om sitt egna skinn. Rädda för någon som är så feg att han inte kan titta sig själv i spegeln. Men han utstrålar visst nåt. Eller är det jag? Min rädsla för honom som speglar sig i andra? Konstigt med tanke på att ingen tar mina utsagor om hans våld på allvar. Så vad är folk så rädda för? Jag fattar det inte...jag fattar det inte...människor är rädda för något som inte finns...Nu förstår jag det samhället vi lever i...det är därför ingenting fungerar...
Att barnen är rädda för sin egen pappa, jag förstår..
Att jag är rädd för honom, självklart med tanke på vad han utsatt mig för...
Att andra är rädda för honom...oförståeligt, med tanke på att alla anmälningar är nerlagda...att han inte gjort någon annan illa...
VAD I HELVETE ÄR FOLK RÄDDA FÖR?????????????
Han har lyckats än en gång...helt otroligt!
1 kommentar:
Måste kommentera mitt eget inlägg...
Jag har i nuläget svårt att se utanför mig själv och min egen situation. Självklart är folk rädda. Rädda för att bli inblandade. Jag vet redan för flera månader sedan då jag önskade stöd av en vän som vänligt men bestämt avböjde. Hon ville inte ställa upp.
Jag kan bara utgå från mig själv. Skulle jag ställa upp? Absolut. Men det är jag och vi är alla olika. Hade jag ställt upp för ett par år sedan? Antagligen INTE. Men man formas utifrån egna erfarenheter och agerar därefter, så är det bara.
Därför en stor eloge till de som ställer upp, som vågar! Och för er som inte vill, orkar eller vågar, ni är inte ensamma om det.
Skicka en kommentar