Jag har märkt en förändring. Den har kommit relativt omgående. Nu när jag flyttat, fått mitt eget krypin, så har sorgen gjort sig påmind. Jag har fått tid att sörja. Och OM jag gör. Hela tiden känns det som. Och jag vet av erfarenhet att det är något som kommer att fortsätta, livet ut.
Det gör ont, men är nödvändigt. Innan, i huset, fick jag inte sörja. Då blev maken galen. Slog, hotade, kränkte. Jag var värdelös, ett psykfall, dum i huvudet. Stryptag, slag, knuffar, sparkar och bett. Fantasin för hans plågande hade inga gränser.
Min överlevnadsinstinkt, en vän på Facebook jag aldrig träffat, blev min räddning. Senare mina vänner och mina barn.
Förändringarnas vind blåser ännu, få se hur länge det stormar och när det börjar mojna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar