Tortyr...

Alla som känner med krigsdrabbade barn, vilket torde vara de flesta, måste jag upplysa om följande. Efter att ha tagit del av min äldsta dotters polisförhör, så har de barnen det förhållandevis lätt. Det min äldsta dotter fick uppleva, var värre än vad vem som helst kan föreställa sig. För min egen del var det tortyr att läsa.
Förhöret jag beställde ut av polisen var en gedigen bunt papper. Det tog mig flera timmar att läsa igenom. Det var hemskt. Nästan lika hemskt som att se hennes kropp ligga där på bårhuset. För detta var grunden till hennes död, dessa upplevelser, som JAG är skyldig till. Nu förstår jag hennes pappas och farmors anklagelser mot mig så väl. Jag är skyldig. Jag erkänner. Men vad hjälper det nu?

Likt Bobbys styvpappa som hotas till döds, borde även jag lynchas. Men det finns en stor skillnad. Bobbys styvpappa gjorde det för nöjes skull, jag gjorde det av oförstånd, manipulation. Jag var missledd, hjärntvättad, medlem i en sjuk och mörk sekt. Ledaren var monstret. Lik Bobbys styvpappa på flera sätt. Lika manipulativ, lika egenkär, lika mycket psykopat.

Att läsa det hon berättade för polisen var som att se en film rullas upp. Jag läste hennes ord och såg henne framför mig. Denna fina, lite vilsna 13-åring, sittandes i besöksrummet på Lövsta SIS institution. Då, fortfarande inte alltför ärrad av sitt självskadebeteende, men början till den destruktiva livsstil som blev hennes kännetecken. Jag önskar jag kunde få ut filmen och se henne. Men det fanns vissa uppgifter som var maskade, så den lär jag nog aldrig få.

Jag tyckte man kunde utläsa hennes intelligens. Hennes godhet och sårbarhet. Hon talade gång på gång om hennes oro och kärlek till sina systrar. Hon talade om en vardag kantad med kränkningar, hot och misshandel. En vardag fylld av rädsla, fylld av hat. En vardag ingen människa någonsin bör och ska få uppleva. En vardag som tyvärr är alltför vanlig idag.

För barn som lever i krig, är rädslan en annan. Där kommer rädslan av någonting UTIFRÅN, något det inte riktigt känner till. För barn som lever med våld i hemmet, kommer rädslan från det som ska vara deras trygghet. De blir med andra ord helt utelämnade. HELT! Och har man inte tryggheten hemma, så blir det svårt att hitta den någon annanstans. För hur kan man lita på samhället om inte grundkänslan finns där hemma eller inom sig själv? Det blir väldigt svårt, en ond spiral.

Min dotter var rädd. Hon var rädd att jag skulle bli dödad, att systrarna skulle bli skadade. Med all rätt. Till slut vaknade även jag upp. Men alldeles försent. Då var hon redan död. Men rädd är jag. Nu inte så mycket över mitt eget liv, nu lever vi inte längre ihop. Nu är jag rädd å barnens vägnar. Rädd att de ska fara illa (vilket de redan vittnar om), rädd att deras självkänsla tar sån stryk att det inte går att reparera. Människans psyke är sårbart. Det är inte alltid lätt att sudda ut det man varit med om, det är nog oftast rätt omöjligt.
Dottern berättar i förhöret om att hennes självskadebeteende beror på hennes oro för syskonen. Det säger allt. Det säger vilken fin människa hon var, som satte systrarna före sig själv. Någon egen självkänsla hade hon inte kvar efter det hon fick uppleva.
Jag förstår inte hur jag kunde utsätta mitt barn för detta. Jag var själv skyldig till mycket. Men monstret var värst. Förutom det han utsatte henne för i form av det våld mot mig hon tvingades bevittna, så gjorde han illa henne fysiskt. Det är ingen nyhet. Men hoten...han hotade att döda henne en gång. Jag var inte närvarande. Jag hörde det inte. Vilket jävla monster! Han lyckades till slut. Nu är hon död. Och han är nöjd.