Mod är förmågan att gå vidare trots förtvivlan - Rollo May
Men stämmer det verkligen? Vissa av oss har kanske inget annat val. Jag tänker mycket på att människor hör av sig till mig när de läser min blogg, vill stötta mig osv.
Men jag förstår inte att de inte ser, att det inte är jag som behöver hjälp. Det är barnen som far illa, inte jag.
Min förtvivlan är som störst när barnen är med mig. Inte när jag vet att de är där. Då inbillar jag mig att det kanske inte är så farligt i alla fall. För annars hade jag blivit tokig. Och jag försöker tänka på mig själv i dessa lägen, något annat kan jag inte göra.
Men när jag ser hur deras miljö speglat av sig i deras beteende, då blir oron som störst. Hur lillpojken nyper mig med sina små fingrar, hur han slår efter katten och sparkar på sina leksaker. När lillasyster får spel, skriker fula ord och kick-sparkar efter lillebror. När storasyster kallar mig fula ord, vägrar lyda allt jag säger och går sin egen väg. Eller när hon stänger in sig på rummet och gråter, utan att själv veta varför.
Det är DÅ jag mår som sämst, när jag ser hur allt har påverkat dem i helt fel riktning.
Och när jag ser att denna situation kommer att påverka dem för resten av deras liv, att jag inte får hjälp att hjälpa dem. Hur stora ärren blir och hur stor skada detta gör hos dem för resten av deras liv, vill jag inte spekulera i. Jag vet ju hur det gick för mig...
3 kommentarer:
Cilla, jag förstår din oro för dina barn! Men jag tror iallafall att du behöver hjälp, hjälp att hantera och möta barnen i det som du ser har påverkat deras liv negativt! Med det inte menat att inte barnen också behöver stöd utifrån, men med dig som deras (enda?) trygghet, som lever med dem varje dag, så tror jag att det är viktigt att du får hjälp att må bättre, och också hjälp med just att bemöta deras sorg, ilska och utåtageranden. Kanske få hjälp med att hjälpa barnen att sätta ord på sina känslor och tankar, så att de kan och vågar prata om dem. Jag tror att det är viktigt!
Men jag är ingen expert, så jag kan ha helt fel såklart!
Önskar att ni allihop får vakna ur denna mardröm, och leva ett bra och fridfullt liv! Är det något man (jag) kan göra för att hjälpa er?
Kramar från
Mona
Du har dessvärre fel. Barnen lever inte med mig varje dag. De lever med honom halva tiden. Försök förstå hur det känns för en 9-åring som vågat prata...att sedan behöva gå tillbaka och leva med den pappa hon berättat det allra mörkaste om...hur det påverkar henne, hur det påverkar mig...
Men det finns inget jag kan göra åt det!!!
Det MÅSTE finnas saker du kan göra för att skydda dina barn mot honom! Om han misshandlar dem, fysiskt eller psykiskt, så är det ju din plikt som mamma att skydda dem! Missförstå mig inte nu, jag menar bara att du inte får säga att det inte finns något du kan göra åt det, för det finns det! Har du polisanmält honom? Har du begärt vårdnaden? Har du pratat med soc?
Tro mig, jag förstår att du lever i ett helvete! Jag är som sagt ingen expert, men jag hade aldrig i livet gett mig, aldrig i livet lämnat mina barn till någon som jag vet misshandlar dem! Nu tycker du kanske att jag är orättvis, och kanske inte 100% insatt i vad du vidtagit för åtgärder och inte, men jag vill bara inte att du ska ge upp! Dina barn behöver dig, de behöver din hjälp och ditt beskydd!!!!
Skicka en kommentar