Ska det aldrig bli bättre...???

Kaos, ett fullkomligt kaos. Annat än så går det inte att beskriva mitt liv, mina barns liv, just nu. Nioåringen vägrar gå till skolan. Hon inte bara inte vill...hon VÄGRAR! Jag fick med henne trots allt häromdagen, då vi hade ett möte, hon, jag och läraren. Det var visst något med kompisarna i skolan, men fröken lovade att ta tag i det på en gång. Det löste sig! Det gick bra att gå till skolan några dagar efter det...fram till idag.
Det blev STOPP, igen. Och det smittar. Nu plötsligt ville inte heller lillasyster gå till skolan. I bilen pratade vi om det. Hon sa att det var tråkigt. Jag försökte lirka lite till, nu var det visst nåt med matten hon inte förstod, sedan allt med matten hon inte fattade. Jag lovade att prata med fröken på en gång. Något jag gjorde. Men fröken tittade bara oförstående på mig. Matten? Som hon är så duktig på? Men hon skulle kolla upp.
Jag känner mig helt handfallen...kör mina barn över mig? Luras de? Eller är det så att de dom säger faktiskt stämmer? Eller mår de dåligt men vet inte varför? Sån var ju min egen uppväxt. Jag mådde dåligt, men visste aldrig varför. Var det för att mamma jämt var sjuk? Var det för att jag bevittnat våld? Var det för att jag själv blev kränkt? Jag vet bara att det har hållit i sig hela livet, och kommer att fortsätta. För även om jag idag kan sätta ord på mina känslor och mer förstår vad de bottnar i, så brottas jag med mina barns bekymmer.

Jag blir aldrig fri, men räknar inte heller med det. Jag vill bara att mina barn ska ha det så bra det bara är möjligt. Med deras dåliga förutsättningar så kämpar vi i motvind...