Spegeln...

Tittade mig i spegeln nyss...var det där verkligen jag??? Jag såg en gammal kvinna, med rynkor och ett ansiktsuttryck som visade en människa som varit med om så mycket att hon aldrig mer verkade kunna vara glad...sorgen och fårorna i rynkorna verkade djup etsade in i ansiktet. Något ingen ansiktslyftning i världen kan förändra. 

En gammal kvinna.

En kvinna som inte har någon framtid.

En döende människa...?

Vi får inte hoppas på det...för mina barns skull...

Jag vill bli gammal, trots att livet blivit en kamp. För jag vill se till att mina barn får ett drägligt liv. Inte lyckligt, det är överdrivet, ett drägligt liv får räcka. Mitt eget blev outhärdligt. Detta trots mina fina barn...

Jag vill finnas där, som stöd, som barnvakt, kanske till och med som en liten belastning...såsom hör livet till...

Men leva, och lycka...det är till för andra...inte mig...inte längre...